Vi gick in och tog av oss våra skor.

-We are home, ropade Louis när vi kom in.

Vi gick in i ett rum som antagligen var TV rummet för det var en stor TV och en soffa med fotöljer till. Fast det satt även ihop med köket och hallen. Om man kollade rakt fram så såg man doms trägår och altan. Den var stor och rigtigt fin för att vara tonårskillars trägård. Men anntagligen hade dom någon som ficksade det åt dom.

I soffan satt Liam och Zayn. Som synd var så hade ju Harry åkt hem till sitt hem i Holmes Chapel idag.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

Liam och Zayn vände sig om, när dom antagligen hörde fotsteg. Doms blickar vandrade från var och en. Men stannade på mig. Dom spärrade upp ina ögon och såg väldigt förvånade ut.

Sedan så började Liam.

-Sarah? Sa han förvånat.

Det spred sig en tysnad över rummet. Men jag brukar inte gilla tysnader, så jag kom på något snabbt att säga.

-Wow, I thought you not did remember me! Sa jag för att avbryta tysnaden.

-How could we not remember you? Harry has told you where ever day since you broke up, how much he misses you! Sa Zayn.

Det flög en rysning egenom min kropp. Harry. Hur kan man för fan sakna någon så mycket att det gör ont. Jag kännde att en tår ran nerför min kind

-I probably would not have said it, right? Sa Zayn lite skyldig, men samtidigt frågandes.

Jag såg att Eleanor jag honom en mördarblick, innan jag sprang tillbaka till hallen, satte på mig mina skor och öppnade dörren. Jag sprang nu någonstans. Men ej visste jag vart.

Jag hörde att Louis ropade mitt namn bakom mig, och sa att jag skulle stanna. Men jag ville inte det. Jag fortsatte att springa. Springa ingenstans.

FEM TIMMAR SENARE

Jag var nu bara ute och gick någonstans.

Jag kom till en park, med en bro.

Jag ställde mig vid räcket av bron och grät.

Jag bara grät och grät och grät. Varför kan man gråta? Det gör allting bara värre.

Varför saknar jag Harry så att det gör ont innom mig. I vissa tillfällen har jag nästan tatt livet av mig, för att jag led så mycket att jag saknade honom.

Det var nu ett sådant tillfälle. Jag försöte leta fram en vass sten att skära mig med.

Lite längre bort unigefär vid en papperskorgen, såg jag istöllet en glasbit, som var ganska stor och bra att skära mig med.

Med darrande händer tog jag sakta upp glasbiten ifrån marken.

Jag gick sakta bort till den sidan av bron jag stod innan på. Jag stod först en stund och bara kollade ner i vattnet. Det ran en till tår nerför mitt öga och landade i vattnet med ett litet plask.

Jag tänkde snabbt ignom dethär och kollade mig omkring, så att ingen såg vad jag gjorde. Jag la då märket till att det var kolsvart ute. Klockan hade nog närmat sig 12, på kvällen. Men jag kunde ändas chansa. (Stav).

För min mobil hade blivit urladdad under dagen.

Gråta var en sak jag alldrig skulle sluta göra i mitt liv. Och inte just nu heller. Jag grät och grät, exakt hela tiden.

Men jag hade nu bestämmt mig. Jag skulle nu göra dethär. Det var den ända lösningen att sluta lida.

Det kom upp en bild i mitt huvud, på en tidnings framsida, som det stod:

19 year old girl killed herself

Och på artiklen var det en interjuv med min mamma och så sto det:

19 year old girl killed herself, couse she miss her old boyfriend Harry Styles, the popstar. And she get bully in the shool. She could not stand the pain, so she killed herself last night. About twelve o'clock at night.

Bilden försvans snabbt igen.

Men ja.

Då var det dax. Kanske det sista menuterna i mitt liv. Jag grät hela tiden. Jag kunde alldrig någonsin förklara min smärtan jag haft under dom senaste tre åren. Men det var nu eller alldrig tänkte jag. Hejdå mitt liv.  Jag tog upp min vänstra hand och la den på räcket utav bron.

Innan jag började skära mig så sa jag:

-I miss you Harry. I realy miss you. I hope you just know that. Sa jag ganska tyst och krasslit och grät, sammtidigt. Men vad kunde jag göra?

-Goodbye life, It's been fun so long it lasted, but the last few years have just been terrible except Eleanor. Goodbye Harry, goodbye my life .... goodbye.

Jag tänkte att det skulle vara det sissta i mitt liv jag sa, så jag ville ha med Harry där.

I den högra handen hade jag glasbiten, som jag sakta började att skära min handled med. Jag kände smärtan i handleden men jag ville inte sluta nu. Det var ju nu eller alldrig!

Jag hade skärt min handlet tre tillfällen innan också. På både vänster och hägra handled. (Glömde skriva det innan). Jag hade sen innan kanske 15, 16 eller 17 sår, sträck på varje handled.

Men denna gången blev det blev bara 7 sträck innan jag kände att jag nästan inte kunde stå upp längre. Jag trodde att jag snart kulle svimma utav att jag skärt mig. Och sett blodet.

Jag hade alltid haft en lite skräck för blod. Ibland hade jag svimmat när jag sett det.

Det sissta jag han tänka på var Harry.

Men innan jag visste ortdet av det så fall jag ihop på marken, och allt blev svart, helt bäcksvart. Jag hade svimmat av.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Sorry, so so so sorry för att jag nt har uppdaterat på några dagar. Men jag har inte haft några idér. För ens nu idag. Så jag skrev klart kapitlet nu ikväll. Ganska kort och inte så händelsefullt, MEN jag hoppas att ni tyckte att det var bra iallafall. Men jag haren bra idé till nästa kapitel.  Så håll ut!!! Nästa kommer nog kanske upp imorgon. Säger ej något!!!  

Hugs: Little Me